Under 1800-talet gick Sverige från ett jordbrukssamhälle till ett industrisamhälle. Folk flyttade in till städer och nya industristäder bildades. Sverige fick mer arbetare och mindre bönder. Arbetarnas situation var mycket dålig. Arbetsdagarna var 10- 13 timmar. Om man jämför detta med en jordbruksarbetare så jobbade de i snitt en timme längre men i ett lugnare tempo.
På industrin var du tvungen att vara effektiv annars kunde det hända att du förlorade ditt jobb. Inom jordbruket var du din egen arbetsgivare. Arbetsmiljön var också mycket dålig i fabrikerna. Det var dålig belysning och ofta dålig hygien. Detta ledde till att sjukdomar lätt spreds.
Arbetsskador var vanliga eftersom många maskiner var farliga och saknade skydd. Arbetarna tjänade dåligt och bodde därför mycket trångbott. Alla fattiga trängdes på samma ställe istället för att bo i något hus i skogen som förr. Det gjorde så att detta samhällsproblem syntes tydligare.
Ett fackförbund för alla
Unionen är ett fackförbund som passar de allra flesta branscherna. Det är dessutom ett av de billigaste alternativen. Kika in Unionen.se och se om det passar dig.
Sveriges första strejk
Under Krimkriget 1855 kom Sveriges första strejk. Sverige svälte pga kriget och några av de arbetarna som tjänade sämst gick ut i strejk. Detta lönade sig föga. Arbetarna blev arresterade som upprorsmän och fick ett fängelsestraff på 6- 8 år. När arbetarna nu bodde i städer var det lättare att diskutera detta stora samhällsproblem.
På 1860-talet startades de första hjälpkassorna. Arbetarna betalade en liten del av lönen till kassan. Dessa pengar kunde man få igen om man blev sjuk eller arbetslös. Om de dog fick familjerna pengar så att de kunde leva på ett tag. På 1870-talet började de organisera sig mer som dagens fackföreningar. Den första branschorganisationsknutna fackföreningen var hantverkarna som gick ihop till ett liberalt förbund.
1879 startades en stor strejk uppe i Sundsvall. När arbetarna från ett sågverk marscherade genom staden hängde fler och fler med. De strejkade för att deras löner hade sänkts eftersom det var lågkonjunktur. Totalt samlades 6000 män på Stadsberget utanför Sundsvall. De valde en kommitté som skulle föra gruppens talan. Arbetarna saknade strejkkassor och kunde därför inte försörja sig under strejken.
Då krävde de att få handla på kredit i affärerna och om de inte fick det skulle de ta det de behövde. Det räknades nu som ett upplopp. Landshövdingen och militär kom till platsen. Efter ett tal av landshövdingen där denne sa till arbetarna att de skulle förlora jobben om de inte slutade strejka så skingrades folkmassan. Denna katastrof visar hur svårt arbetarna hade att organisera sig utan ett styrande organ. De var alltså inte anslutna till något fackförbund. Efter detta nederlag tog det trettio år innan en fackförening bildades i detta område.
Fackföreningar blev fackförbund
Fackföreningarna stärkte sin position i samhället och de blev fler och fler. Efter ett tag slog fackföreningarna ihop sig och bildade fackförbund. Oftast bildades det ett förbund för varje bransch t ex ett för träindustrin och ett för gruvindustrin. 1898 gick många av dessa förbund ihop och bildade Landsorganisationen (LO). Detta organ blev topporgan för hela arbetarrörelsen och är så än idag.
Förbunden stävade efter att arbetsgivarna skulle godkänna att facket förhandlade och slöt avtal åt sina medlemmar. 1906 slöt man en överenskommelse om att arbetsgivarna skulle acceptera fackförbunden medan LO fick acceptera att arbetsgivarna hade rätt att avskeda vilka de ville. Nu fanns det 40 fackföreningar bildats med ca 70 000 medlemmar. Var fjärde arbetare var fackligt organiserad. LO hade starka kopplingar till SAP, Sveriges socialdemokratiska arbetarparti. Om man gick med i LO gick man även med i SAP. Det var alltså en kollektivanslutning som faktiskt gällde ända fram till 1990. Båda dessa organisationer kämpade för allmän rösträtt i början av 1900-talet.
Arbetsgivarna började nu förstå att fackföreningarna var här för att stanna. De var tvungna att bilda en motpart till fackföreningarna. 1902 bildades därför Svenska Arbetsgivarföreningen (SAF). De hade hämtat idén från förebilder i Danmark och Tyskland. Skälen till bildandet av SAF var inte bara politisk utan också ekonomiska. Företagen blev mer och mer nationella, tack vare de nya kommunikationerna, och man behövde mer kontakter runt om i Sverige.
Det fanns också branschförbund för arbetsgivare. Förbuden och SAF vill skydda sig mot strejker och tog därför ut en medlemsavgift där den största delen gick till en försäkringsfond. Därifrån kunde drabbade arbetsgivare få en i förväg bestämd ersättning. Ersättning var dock bristfällig vid en omfattande strejk. Det som verkligen kunde rädda företagen var det garantibelopp som företagen var tvungna att ställa till SAF:s förfogande vid behov. Sveriges Industriförbund bildades 1912 och var en sammanslutning av olika industribranscher.
Tack vare bildandet av arbetsgivarföreningarna kunde nu arbetsgivarna, om fackföreningarna satte sina arbetare i strejk, lockouta samma arbetare och inte betala ut någon lön till dem. Så om ett järnverk i Sverige strejkade kunde SAF lockouta alla arbetare på alla järnverk i hela Sverige.
1909 blossade en av de största strejkerna som varit upp. Det var en internationell lågkonjunktur och löneförhandlingarna mellan SAF och LO strandade. SAF lockoutade 100 000 arbetare. LO svarade med att sätta 300 000 personer i strejk i förhoppning om att lamslå hela marknaden. Arbetsgivarna tog in frivillig arbetare och strejkbrytare på de viktigaste positionerna och kunde därför hålla produktionen igång. Efter en månads strejk hade LO:s strejkkassor töms och arbetarna fick gå tillbaka till jobbet. Efter detta nederlag tappade LO nästan hälften av sina medlemmar.
Kortare arbetsdag
Fackföreningarna var en bidragande orsak till att arbetsdagen förkortades, att arbetsmiljön reglerades och att vi fick allmän rösträtt 1921. 1928 antog riksdagen en lag som innebar att man inte får ta till stridsåtgärder om kollektivavtalet följs. En arbetsdomstol bildades som skulle lösa tvister på arbetsmarknaden. På 70-talet bestämde riksdagen att de kunde upphäva en konflikt som de ansåg vara skapad på olovliga grunder.
SAF ökade sin opinionsbildning under 70-talet eftersom den arbetsrättsliga lagstiftningen ökade. De menade att detta hämmade företagen och företagande. Bland annat infördes lagarna Lagen om anställningsskydd (LAS) och Medbestämmandelagen (MBL) även 40 timmars arbetsvecka infördes. Sveriges Industiförbund jobbade som lobbyister och gränsdragandet mellan SAF och Industriförbundet blev allt svårare att göra.
Man försökte därför slå ihop dem på 70 –talet och även på 90-talet men lyckades inte. I början av 2000-talet blev det viktigare och viktigare att ha en stark förening som kunde främja svenskt näringslivutomlands. Därför slogs nu dessa förbund ihop och bildade Svenskt Näringsliv, 2001.LO samordnar nu kraven som de olika förbunden som är anslutna har men förhandlar inte längre med Svenskt Näringsliv. Detta sköts istället av de olika förbunden.